Hon berättar att det hände för två
veckor sedan. Detaljerna minns jag inte. Kanske undvek hon dem, eller
så fastnade orden inte i mitt sinne medan det försökte orientera
sig, återfå sitt fokus.
Jag minns att hon sa att hon var ensam.
Inte ville såra människorna runt omkring. Inte såg något annat
val. Till slut lovade sig att åtminstone hålla ut tills sirenerna
blommar.
Sedan dess går jag genom dimma, sitter
fast i mötesrum långt hemifrån. Verkligheten ter sig färglös,
konturlös, stum. Allt sker bakom ett plexiglas. Ibland rycker jag
till när något slungas i min väg, när ord studsar mot glaset.
Jag gillar hotellrummets mörker,
filtens tyngd. Jag gillar mumlet av människor som pratar till
varandra, som inte söker min blick. Jag saknar mina nära,
fantiserar om riktiga samtal, om verklighet.
Man visar skarpa bilder med rutor och
pilar som sammanfattar allt som behöver vetas. Som ringar in, skapar
säkerhet och kontroll. Det ser snyggt och prydligt ut. Det säger
mig ingenting.
På tåget står vi i en klunga. Jag
betraktar deras ansikten, nickningar, leenden. Undrar vad som finns
där bakom. Frågar mig var alla gömmer sin rädsla och sin sorg.
Där utanför sträcker sig dimgrå
vidder ut mot horisonten medan svärtade plåtfasader sveper förbi.
Någonstans finns en oro för nya försök att göra slut på
eländet. En skuld för att inte ha varit där. Ett behov av att inte
vara ensam med allt detta.
Skulden - jag tror det är den som
lurar i magen. Som inte riktigt ger sig till känna. Som drar sig
undan såsom orden jag försöker minnas. Någonting om att det hade
varit bra om vi hade haft mer kontakt. Mindre risk för drastiska
beslut.
Mitt fönster på rummet vetter mot ett
torg, där en aldrig sinande ström av cyklar sveper förbi runt den
ridande statyn. På karmen vilar tekoppen, på elementet mina frusna
tår. Här tinar slumrande minnen, här åkallas händelser som kan
ge svar.
Det är som om någon placerat mig här,
för att låta dessa fuktiga dagar långsamt silas genom min kropp.
Du gråaste av världar, snart skingrar
du din dimma och leder ut mig. Snart släpper du fram bullret som
hotar på andra sidan. Men jag ber dig: inred ett hörn i mitt sinne.
Låt mig återvända hit. Låt mig krypa ner i ditt mörker, skyddas
av ditt hårda glas.
Sila bort allt det onödiga, och låt
mig se vad som därefter finns kvar.