Det är lite lugnare nu. Ingen vind hotar i träden. Ingen metall skakar oroligt.
Mina sneakers gör märken i snön. Jag tar in den kalla luften i lungorna, låter kylan och nattens alla ljud tina upp mitt sömndruckna sinne.
Här svävar en oro. Jag föreställer mig att balkongdörren går igen bakom mig och låser sig. Den kan den inte göra, det vet jag. Men tanken är svår att hindra.
Inga spår av människor, inga tända lägenheter. Det är timman innan den förste grannen vaknar, innan den förste hunden vill ut.
Jag stampar lätt i golvet, gungar balkongräcket försiktigt. Försöker provocera fram det där gäckande lätet som hållit mig vaken de senaste nätterna. Någonting som slår lätt mot någonting annat.
Två täta knackningar, ibland tre. Inte skrämmande, men tillräckligt naggande för att spräcka ytan på en lätt sömn.
Inte är det markisens vev som studsar mot fönstret. Det var längesen, och nu ligger veven snällt på marken. Ingen skugga behöver vevas fram inom överskådlig framtid. Inget regnskydd.
Jag ser mig om efter fritt hängande föremål. Kanske en hasp eller ett snöre med någonting hårt i ena änden. Jag petar på saker som står lutade mot räcket och teglet.
Ingenstans avslöjas några otryggheter. Mellan inga föremål råder öm balans, som kan sättas ur spel av vindens attacker. Ingenstans finns den fysiska oro vars lätt dunsande rytm ackompanjerar mina nätter.
Kanske kommer lätet inte härifrån. Kanske från en grannbalkong, bortom min aktionsradie. Det vore en sorts lättnad, då vore acceptansen ett enkelt val.
Så snuddar jag vid ena klappstolen igen, men från andra hållet den här gången. Genom min kropp strömmar ett milt rus av igenkänning. Jag petar igen. Ja.
Den ihopfällda stolen studsar några gånger med ryggen mot balkongräcket. En lagom lätt petning besvaras med två eller tre vaggningar. Trä mot metall. Det borde jag förstått.
Jag väntar på att vinden ska vakna till liv igen. På en chans att få se min hypotes valideras. Om jag vore vind, hur skulle jag angripa den här tingesten? I vad skulle jag ta tag? Kanske tvärbalken längst upp, den som oskyddad sticker upp ovanför balkongväggen?
Jag väntar, men stolen vilar tryggt mot sitt stöd. Dessa pulser som sveper mellan huskropparna, som sätter björkarna i gungning, som skakar min nattfrusna kropp. De tycks inte starka nog. Eller är det min närvaro som spökar? Som rubbar en känslig balans, tvingarna krafterna att ta andra vägar genom atmosfären?
Så låter jag otåligheten besegra vetenskapligheten. Jag lyfter upp stolen, försöker kila ner den mellan räcke och golv. Hittar en trygg vinkel, där sitter den bra. Ingenting sticker upp ovanför kanten, inga petningar rubbar harmonin.
Det börjar blåsa upp. Jag står kvar en stund, helt stilla. Försöker vara uppmärksam på eventuella motbevis. Börjar känna mig säker på min sak.
Och ändå, den där tvekan i magen. Känslan av utsatthet. Av att stå lutad i en skör balansakt. Av att när som helst kunna rubbas av minsta vindpust.
Den känslan följer mig tillbaka in i värmen.