Formationer

Det är en värld med smalt täcke och delad säng. Man vaknar med kalla ben. Man viker sina knän och stör den andres sömn.

Det är ett hem där golvet lutar och vatten samlas i hörn. Man sparar värme och tvål. Man letar rena ytor att placera sina nyduschade tår.

I korridoren uppstår en morgondans. Man är i vägen där man står. Man flyttas som en schackpjäs för att kroppar och kläder ska finna varandra.

Mycket bör undvikas: Grannkvarteren där barnen ropar saker som man inte förstår. Att lämna dörren olåst även när vi är hemma. Att prata eller skratta odiskret på kvällen så att grannarna störs. Ja, man hör när deras hund släpar omkring i taket, och mattens hosta låter illa.

Överallt skymtar gröna kullar i horisonten. Det är lätt att längta bort. Metron in till centrum är en himlafärd. Där nere rinner floden, korsad av en myriad av broar i metall och betong. Överallt dessa blockerade passager mot andra världar.

Ja, man sitter fast. I arbetet som måste slutföras. I lojaliteten och vårt delade mål. Det är en tolerabel tillvaro, upphöjd främst av löftet om dess hägrande slut.

När arbetsplatsen stänger för veckan så tittar solen fram och tåget bär oss till stranden. Vid glasskiosken står vår gemensamma vän med strut i hand och ett leende lika obekymrat som horisonten. Den som sträcker sig ändlöst åt alla håll, bruten blott av ett fåtal torn i fjärran.

Vi vandrar längs strandkanten i varierande formationer. Hon vill prata med alla, och alla med henne. I det bländande skenet tinar långsamt våra stela kroppar.

Vi roas av hundarnas enfaldiga jaktlycka. Åt att alla på stranden tycks promenera åt samma håll. Hur familjen där borta spelar boll, planlöst och anarkistiskt. Men är det verkligen en familj? Jo, det ser man på frisyrerna. Även åt den diskussionen går det att skratta.

I metron tillbaka sitter vi mitt emot varandra, pojkar och flickor med lek i sina blickar. Ögon som måste mötas när havet och träden döljs i tunneln. Listiga, frågande ögon. Snart är hon försvunnen och vi lämnas åt varandra igen. Åt tystnaden som alla våra timmar tillsammans har nött fram.