Den normalt så tysta gatan kryllar av människor. Stånd med apelsiner och nötter. Lådor med aubergine, zucchini och spenat. Jag känner inte igen mig, platsen är förvandlad. I den trånga passagen mellan försäljarnas bord kryper gamlingar fram. De har inte bråttom. Tycks sakna färdriktning. Helt plötsligt stannar de upp och börjar plocka bland potatisarna. Greppar efter en påse. Ångrar sig. Att försöka tränga sig förbi är lönlöst. Framkomlighet och brådska är inte bjudna på denna gatufest. Här regerar noggrannhetens sävlighet.
Jag börjar tappa hoppet om att hinna fram i tid. Mina steg dämpas av gatans lugna rytm. En aldrig sinande ström av snarlika stånd. Grönsaker och nötter som upprepas i nya konstellationer. En labyrintisk sensation av överflöd och repetition, en hallucinatorisk kakofoni av färg och form. Och just när känslan av oändlighet börjar krypa i lungorna bryts förtrollningen. Den fräna doften av färsk fisk. Silverglänsande sardiner i rätlinjiga fält. Oändliga rader och kolumner av livlösa havsdjur på bäddar av is.
Och där, mellan fiskförsäljarnas bilar, skymtar hållplatsen, mitt mål. Men att hinna fram i tid känns plötsligt oviktigt. Mina steg mot stationen saknar övertygelse. Skylten annonserar avgång om sju minuter. Min blick dras mot tälten och stånden. Snart är jag tillbaka i vimlet igen. Sju minuters flykt. Sju minuters sensorisk turbulens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar