Formationer

Det är en värld med smalt täcke och delad säng. Man vaknar med kalla ben. Man viker sina knän och stör den andres sömn.

Det är ett hem där golvet lutar och vatten samlas i hörn. Man sparar värme och tvål. Man letar rena ytor att placera sina nyduschade tår.

I korridoren uppstår en morgondans. Man är i vägen där man står. Man flyttas som en schackpjäs för att kroppar och kläder ska finna varandra.

Mycket bör undvikas: Grannkvarteren där barnen ropar saker som man inte förstår. Att lämna dörren olåst även när vi är hemma. Att prata eller skratta odiskret på kvällen så att grannarna störs. Ja, man hör när deras hund släpar omkring i taket, och mattens hosta låter illa.

Överallt skymtar gröna kullar i horisonten. Det är lätt att längta bort. Metron in till centrum är en himlafärd. Där nere rinner floden, korsad av en myriad av broar i metall och betong. Överallt dessa blockerade passager mot andra världar.

Ja, man sitter fast. I arbetet som måste slutföras. I lojaliteten och vårt delade mål. Det är en tolerabel tillvaro, upphöjd främst av löftet om dess hägrande slut.

När arbetsplatsen stänger för veckan så tittar solen fram och tåget bär oss till stranden. Vid glasskiosken står vår gemensamma vän med strut i hand och ett leende lika obekymrat som horisonten. Den som sträcker sig ändlöst åt alla håll, bruten blott av ett fåtal torn i fjärran.

Vi vandrar längs strandkanten i varierande formationer. Hon vill prata med alla, och alla med henne. I det bländande skenet tinar långsamt våra stela kroppar.

Vi roas av hundarnas enfaldiga jaktlycka. Åt att alla på stranden tycks promenera åt samma håll. Hur familjen där borta spelar boll, planlöst och anarkistiskt. Men är det verkligen en familj? Jo, det ser man på frisyrerna. Även åt den diskussionen går det att skratta.

I metron tillbaka sitter vi mitt emot varandra, pojkar och flickor med lek i sina blickar. Ögon som måste mötas när havet och träden döljs i tunneln. Listiga, frågande ögon. Snart är hon försvunnen och vi lämnas åt varandra igen. Åt tystnaden som alla våra timmar tillsammans har nött fram.

Ingenting hårt

Denna is saknar sin tid
Hur den en gång hängt samman
Rivs till fläckar och glider isär

Denna jord drömmer om ljus
Vilar under svart täcke av dy
Mjuknar av dimmornas sång

Här färdas en kropp
Mellan öar där sulor tar spjärn
Ritar slingrande ärr med sin väg


Denna brant skyddar sin höjd
Erbjuder inget stöd åt stegen
Blir till flod av grus och barr

Denna dag är ingenting hårt
Allt tappar sitt grepp och flyter
Glömmer sin färg och form

Här pyrde en eld
Gömde sin aska i vinden
Kvävdes av nattens filt

Kontakt

Hon berättar att det hände för två veckor sedan. Detaljerna minns jag inte. Kanske undvek hon dem, eller så fastnade orden inte i mitt sinne medan det försökte orientera sig, återfå sitt fokus.

Jag minns att hon sa att hon var ensam. Inte ville såra människorna runt omkring. Inte såg något annat val. Till slut lovade sig att åtminstone hålla ut tills sirenerna blommar.

Sedan dess går jag genom dimma, sitter fast i mötesrum långt hemifrån. Verkligheten ter sig färglös, konturlös, stum. Allt sker bakom ett plexiglas. Ibland rycker jag till när något slungas i min väg, när ord studsar mot glaset.

Jag gillar hotellrummets mörker, filtens tyngd. Jag gillar mumlet av människor som pratar till varandra, som inte söker min blick. Jag saknar mina nära, fantiserar om riktiga samtal, om verklighet.

Man visar skarpa bilder med rutor och pilar som sammanfattar allt som behöver vetas. Som ringar in, skapar säkerhet och kontroll. Det ser snyggt och prydligt ut. Det säger mig ingenting.

På tåget står vi i en klunga. Jag betraktar deras ansikten, nickningar, leenden. Undrar vad som finns där bakom. Frågar mig var alla gömmer sin rädsla och sin sorg.

Där utanför sträcker sig dimgrå vidder ut mot horisonten medan svärtade plåtfasader sveper förbi. Någonstans finns en oro för nya försök att göra slut på eländet. En skuld för att inte ha varit där. Ett behov av att inte vara ensam med allt detta.

Skulden - jag tror det är den som lurar i magen. Som inte riktigt ger sig till känna. Som drar sig undan såsom orden jag försöker minnas. Någonting om att det hade varit bra om vi hade haft mer kontakt. Mindre risk för drastiska beslut.

Mitt fönster på rummet vetter mot ett torg, där en aldrig sinande ström av cyklar sveper förbi runt den ridande statyn. På karmen vilar tekoppen, på elementet mina frusna tår. Här tinar slumrande minnen, här åkallas händelser som kan ge svar.

Det är som om någon placerat mig här, för att låta dessa fuktiga dagar långsamt silas genom min kropp.

Du gråaste av världar, snart skingrar du din dimma och leder ut mig. Snart släpper du fram bullret som hotar på andra sidan. Men jag ber dig: inred ett hörn i mitt sinne. Låt mig återvända hit. Låt mig krypa ner i ditt mörker, skyddas av ditt hårda glas.

Sila bort allt det onödiga, och låt mig se vad som därefter finns kvar.

Trä mot metall

Det är lite lugnare nu. Ingen vind hotar i träden. Ingen metall skakar oroligt.

Mina sneakers gör märken i snön. Jag tar in den kalla luften i lungorna, låter kylan och nattens alla ljud tina upp mitt sömndruckna sinne.

Här svävar en oro. Jag föreställer mig att balkongdörren går igen bakom mig och låser sig. Den kan den inte göra, det vet jag. Men tanken är svår att hindra.

Inga spår av människor, inga tända lägenheter. Det är timman innan den förste grannen vaknar, innan den förste hunden vill ut.

Jag stampar lätt i golvet, gungar balkongräcket försiktigt. Försöker provocera fram det där gäckande lätet som hållit mig vaken de senaste nätterna. Någonting som slår lätt mot någonting annat.

Två täta knackningar, ibland tre. Inte skrämmande, men tillräckligt naggande för att spräcka ytan på en lätt sömn.

Inte är det markisens vev som studsar mot fönstret. Det var längesen, och nu ligger veven snällt på marken. Ingen skugga behöver vevas fram inom överskådlig framtid. Inget regnskydd.

Jag ser mig om efter fritt hängande föremål. Kanske en hasp eller ett snöre med någonting hårt i ena änden. Jag petar på saker som står lutade mot räcket och teglet.

Ingenstans avslöjas några otryggheter. Mellan inga föremål råder öm balans, som kan sättas ur spel av vindens attacker. Ingenstans finns den fysiska oro vars lätt dunsande rytm ackompanjerar mina nätter.

Kanske kommer lätet inte härifrån. Kanske från en grannbalkong, bortom min aktionsradie. Det vore en sorts lättnad, då vore acceptansen ett enkelt val.

Så snuddar jag vid ena klappstolen igen, men från andra hållet den här gången. Genom min kropp strömmar ett milt rus av igenkänning. Jag petar igen. Ja.

Den ihopfällda stolen studsar några gånger med ryggen mot balkongräcket. En lagom lätt petning besvaras med två eller tre vaggningar. Trä mot metall. Det borde jag förstått.

Jag väntar på att vinden ska vakna till liv igen. På en chans att få se min hypotes valideras. Om jag vore vind, hur skulle jag angripa den här tingesten? I vad skulle jag ta tag? Kanske tvärbalken längst upp, den som oskyddad sticker upp ovanför balkongväggen?

Jag väntar, men stolen vilar tryggt mot sitt stöd. Dessa pulser som sveper mellan huskropparna, som sätter björkarna i gungning, som skakar min nattfrusna kropp. De tycks inte starka nog. Eller är det min närvaro som spökar? Som rubbar en känslig balans, tvingarna krafterna att ta andra vägar genom atmosfären?

Så låter jag otåligheten besegra vetenskapligheten. Jag lyfter upp stolen, försöker kila ner den mellan räcke och golv. Hittar en trygg vinkel, där sitter den bra. Ingenting sticker upp ovanför kanten, inga petningar rubbar harmonin.

Det börjar blåsa upp. Jag står kvar en stund, helt stilla. Försöker vara uppmärksam på eventuella motbevis. Börjar känna mig säker på min sak.

Och ändå, den där tvekan i magen. Känslan av utsatthet. Av att stå lutad i en skör balansakt. Av att när som helst kunna rubbas av minsta vindpust.

Den känslan följer mig tillbaka in i värmen.