Törst, sömn

istället för tågens puls:

tystnaden

den fyller våra lungor

följs som oskriven lag

barfota mot träet

den binder rummen

med den läsandes andning

med den tvättandes vatten

istället för åskans nåd:

värmen

den dämpar rörelsen

fyller glaset med törst

pumpar svalka ur jorden

den vilar våra kroppar

i skuggans beskydd

i vaggande sömn

Din eld är vårt nu

I den tystaste timmen skimrar du i dörrspringan, bränner hål i våra lakan. Råder oss att somna om, ty gryningen vill du ha för dig själv. Snart stiger våra kroppar långsamt, över klippor och in i kök, deras väggar aldrig så bländande vita. Nu är vi ensamma i en ljudlös värld som väntar på att vakna. Här värmer du den hy som funnit svalka i drömmen.

I den ljusaste timmen drar du upp oss på berget. Vilar våra kroppar, stänger våra ögon. Klibbar gräs mot rygg. Snart pekar horisonten i din riktning. Ditt ljus blir en fjäder i skyn. Tusen tunna linjer från skogens rand till ditt gömställe i molnen. Du räfflar atmosfären till ett draperi som svajar lätt i vinden. Nu är himlen din scen, svalorna din publik. Nu ljuder toner av strålar som tänds och släcks. Flerstämmiga ackord uppspända i tiden. Flätade som trådar, dirigerade av molnens partitur. Så tystnar musiken i skenets bländande kraft, och himlen är åter slät som sjön i natten.

I den sköraste timmen leder du ut oss mot fältet. Du glimmar rött i fönstren, skymtar bakom varje hörn. Vi följer grusvägen, låsta i din blick. Snart vibrerar din himmel av ögonblickets flykt. Av färgerna du skiktat omkring dig, av molnen som flyter i din frusna eld. Nu sveper horisonten sin slöja över din siluett. Nu ringlar glödande silkestråd en gräns mellan våra världar.

Möte med det främmande

Hurdan är hans värld? Onekligen varm, alldeles för varm. Föräldralös? Bara tillfälligt, deras röster finns bakom ryggen. Enahanda? Ja, den värld som passerar förbi är skymd, där han sitter i sin bur av bilsäten.

Tillgänglig? Inte särskilt. Bältet håller kroppen på plats och världen på avstånd. Inte mycket ryms inom de korta armarnas räckhåll: en mjuk geting som lätt försvinner ur synhåll, en napp som helst är i munnen.

Det finns någonting lojt eller tålmodigt över benens rörelser. Mjuka förflyttningar och vridningar, inga ryck eller sparkar. Han testar olika konfigurationer, skapar rörelser i synfältet. Kanske är det för hans uttråkade ögons skull som fötterna försiktigt gymnastiserar, klättrar över bilstolskanten, pressar mot min arm.

Ja, en sådan uppmärksamhet får den sällan. Just nu är min främmande hand en del av hans värld, en av få saker som står till buds. Hans små fingrar greppar efter mina. Drar in min hand inom synhåll, nyper tag i huden runt min armbåge. Klöser den hårt som om han vet att just där bor ingen smärta.

Har han roligt? Ansiktet avslöjar föga. Allt tycks vara i sin ordning, varken mer eller mindre. Det vore nog fel att säga att han leker. Men de delar av världen som står till buds blir till näring åt hans sinnens och musklers aptit.

Vad pågår i hans huvud? Blicken är vaken. I de vidöppna ögonens djup glittrar alla dessa nervceller som söker kontakt och stimulans, som behöver ackumulera och släppa ut sin energi medan de letar efter sin roll i hans kropp. Neuron som bildar gäng, spontana grupperingar, som tvingar till sig tillfällig kontroll över muskler i fingrar, nacke och ögon. Kammar hem sin vinst i form av nya spännande retningar i hud och näthinna.

Det är ett digert arbete, ja sannerligen ingen lek. Inte konstigt att vilan tar ut sin rätt med jämna mellanrum, låter sömnens paralys sprida sitt lugn över all denna upptäckarnit.

Jag tror att hans situation också är min. Jag liksom backar fram i livet, med ryggen mot framtiden. Blickar bakåt och åt sidan, försöker ana vart jag är på väg. Håller mig sysselsatt medan jag är vaken.

Så rullar det på. Livet har lärt mig hur saker känns och vad känslorna heter. Var gränserna går mellan din värld och min. Vad som är fastspänt och vad som kan varieras. Så har vardagen blivit min bur, vanorna mitt bilbälte. Det är en trygg och acceptabel tillvaro, varken mer eller mindre.

Men ibland så händer något. En rörelse i ögonvrån. En skärva av någonting bekant eller skuggan av någonting främmande. Då greppar jag det okända i handen, drar in det i synfältet. Känner dess form, nyper dess armbåge. Är det här något nytt, eller har det lurat bakom hörnet hela tiden? Vill jag bli dess vän?

Jag tror att ett sådant möte är på gång. Jag anar siluetten av otänkta tankar, skuggan av ohörda röster, doften av oskrivna ord. Känner hur någonting vaknar, ställer yrvakna frågor, nafsar sinnena.

Hans ögonlock vilar tungt, sovande håller han mitt finger. En ruta vevas ner. Syret fyller våra lungor.

Du förblir sommar

Idag tar jag farväl. Kanske har vi setts för sista gången.

En efter en lämnar vi dig, men du lämnar aldrig oss.

Du har jag gjort mig till den jag är. Din skog lärde mig försvinna, gå vilse, hitta hem på egen hand. Dina blonda barn lärde mig vara annorlunda.

Dina asfaltsstråk band ihop vår släkt, våra generationer. Ringlade sig mellan radhusen, förbi grusplanen och parkeringen och de gula spetsiga bostadshusen som sträckte sig mot skyn. Här strosade jag med de hitflugna kusinerna, från ciotka och wujek till babcia och dziadzia och tillbaks igen, fotbollen studsandes mot våra lår: ahad steim shalosh fyra fem sex siedem osiem dziewięć...

Dina vändplatser bildade en asfaltsarkipelag av öar, förbundna av milt sluttande farleder. Här, mellan de rundade trottoarkanterna, lät du oss skapa våra egna världar. Här ställde vi upp våra hockeymål, drog våra linjer av sand, spelade vår Wimbledon-final. Här studsade vi bollar mot den svarta räfflade träväggen, lockade fram den ”arga gubben” ur sitt hem.

Vore du alltid samma årstid, vore du denna. Dess molnfria himmel, dess mjuka bris som svalkar skönt i skuggan. Som skvallrar om grannens grillmiddag. Som försiktigt yr askan som lagt sig över gammal skuld. Över leken med elden i skogen bakom den branta backen. Vad snabbt den spred sig, om än lika snabbt som vi sprang därifrån. Men skulden, den sprang ikapp oss.

Och nu gör den det igen, den följer mig nerför backen där dagmammans barnbarn ramlade från cykeln och slog sig blodig i ansiktet, trots att jag rådde henne att trampa baklänges för att hejda farten. Innanför köksfönstret ser de andra barnen mig stå och skämmas i regnet. Ett kallt och blött straff.

Men låt oss inte stanna vid skammen. Här, utanför barnmammans kök, rider jag på schäfern, mina träskor dinglande vid hennes sidor. Hon bär aldrig någon annan på sin rygg. På andra sidan staketet klipper pappa gräset, och saften står på bordet. Förrådet vid trägrinden är svalt och doftar flis. Här hänger våra spadar och racketar, här rullar våra lufsiga tennisbollar på golvet. Här börjar och slutar våra dagsäventyr.

Vore du bara en enda plats, vore du passagen mot skogen, där radhusen tar slut och snåren tar vid. Fem ynka trappsteg som skiljer hemma från borta, asfalten från djungeln, tryggheten från äventyret. I första gläntan skymtar klubbstugan där klasskamraten fyllde år och hennes mamma bjöd på risotto ur papptallrikar. Där har vi ishallen med sitt svalkande instängda syre, sitt kafé med inplastad nötcreme och utsikt över rinken.

Och där, bortom ishallens baksida med den smutsiga året-runt-snön, bortom det välklippta fotbollsgräset där man inte får spela golf – nu kommer skammen tillbaka – där börjar den riktiga skogen. Dess svampar som gömmer sig under barren, dess mörker som sträcker sig åt alla håll, dess sluttningar som värker i knäna. Men vad mer kan jag säga om skogen som du inte redan vet?

Så låt oss återvända till gräsmattornas och garagens och tvåvåningslängornas förlovade land. Dess välvda trägrindar och fasader i rosa, gult, blått, ja alla färger du kan tänka dig, och några till. Nu passerar jag lekplatsen för kanske sista gången. I vändplatsens hörn, vid vinbärsbuskarna, står gruslådan kvar. Där går en pojke och en flicka med sin cykel, ta det lugnt i backen.

Nu blir babcia den siste av oss att lämna dig. Så idag, på min väg till henne, förbinder din asfalt våra generationer för sista gången. Snart följer jag bilvägen som skiljer de jämna husnumren från de udda, ”den andra sidan” från vår. Snart rullar jag in på grusvägen, men istället för att ta vänster mot dammen och vassen och grodynglen så trampar jag upp för kullen och försvinner tillbaka in i min nya värld.

En stilla viskning från höger

Det är först när jag stänger dörren bakom mig som jag hör dånet.

En tydlig djup ton omgiven av svart, mjukt brus. Konserten fortsätter i mitt huvud, det är samma malande ton. En frekvens så låg att ingen röst kan härma den. Ett onaturligt och mullrande dån som må höra hemma under motorvägens asfalt. Eller vägg i vägg med maskinrummet ombord ett fartyg. Eller längst fram vid scen i en rökfylld konsertlokal i Friedrichshain. Men inte här, i ett sovande Mitte, i en nattstilla gästlägenhet med stängda dörrar och fönster.

Jag tänker: Det går nog över. Nu sover jag, det är säkert bättre imorgon.

Men tankens ljus drunknar snabbt i ljudets mörker. Tinnitus har alltid skrämt mig. Jag har upplevt pip i ena örat men aldrig detta. Kanske är det dags nu?

Jag tänker på deras siluetter i dimman. De fåniga huvorna och gitarrerna riktade mot skyn. De långsamma svepande armrörelserna. Ska jag ständigt behöva påminnas om denna banala uppvisning i monoton maskulinitet? Ska detta enfaldiga oljud bli det eviga soundtracket till mitt liv?

Jag som inte ens ville vara där. Som kom dit mest för att höra förbandet. Som enbart stannade som sällskap.

Varför backade jag inte undan tidigare? Hur kunde jag låta den där tryckvågen från helvetet förgifta mitt sinne?

Kanske var det den angenämt fladdrande luften. Kittlingen i bröstkorgen som fick mig att le. Förvissningen om öronpropparnas beskydd.

Jag ska aldrig mer vara till lags. Jag ska aldrig mer utsätta mig för onödiga ljud. Jag ska aldrig mer lita på små missilformade skumbitar som stoppas i hörselgången.

Sömn känns som en omöjlighet. Jag tar tre valeriana och försöker läsa lite i sängen. Om det är tabletterna, texten eller tröttheten som tynger ögonlocken vet jag inte. När jag vaknar dånar det fortfarande.

Den oväntat goda sömnen fortsätter natt efter natt, vecka efter vecka, medan dånet ersätts av olika varianter av sus och pip. Långsamma, dissonanta sopranduetter i stereo. Kanske tröttas hjärnan ut av alla dessa läten, kanske finner den tillfällig frid i sömnen. Endast vid något enstaka tillfälle är suset i vägen för insomnandet. Då skruvar jag på radion och låter bruset mellan P1 och P2 dränka fantomtjutet.

Istället är det främst dagen som störs. Biofilmer är plågsamt högljudda, teaterpjäser och kafébesökare olidligt skrikiga. Alltid bär jag på proppar för att skydda de ömmande trumhinnorna. Vid läsning knackar lätena ständigt på dörren. Jag testar olika strategier: Att sätta på musik. Att försöka ignorera dem. Att lyssna på dem en stund.

Under dessa veckor tänker jag ofta: Om det här går över så kommer allt bli så enkelt. Lugnets oaser som jag aldrig uppskattat tillräckligt kommer åter öppna sina portar för mig, och jag kommer vara evigt tacksam och lycklig. Det känns som ett löfte till mig själv: Dessa fromma drömmar ska jag minnas om den rofyllda tystnaden någonsin återkommer.

Tystnaden – om den lär jag mig en del. Att den inte är detsamma som frånvaron av ljud. Att den kan vara en datorfläkt, ett hav utanför ett sovrumsfönster på glänt, en vind genom träden, ett porlande varmvattenelement. Tystnaden är en plats där demonsången bäddas in i bomullsmjuka ljudvågor.

För varje månad tänker jag allt mindre på ljuden som egentligen inte finns, och som nu mest kommer från höger. Kanske läker öronen, kanske vänjer hjärnan sig. Läkarna vet inte. Hemma har jag två audiogram som visar min hörsels svagheter med en månads avstånd emellan. Om man lägger utskrifterna på varandra och håller dem mot fönstret, som läkaren gjorde, kan man se en skillnad mellan kurvorna. En ”förbättring inom felmarginalen”. Om det är den förbättringen som får mig att tänka allt mindre på fantomsuset, och allt mer på livets väsentligheter, vet jag inte.

Sex månader efter tryckvågschocken har maskinbullret och diskantdialogerna ebbat ut i en stilla bris. Subtilt närvarande, tyst som en skugga. Om jag lyssnar noga hör jag den viska i mitt öra: Glöm inte löftet du gav dig själv, att minnas drömmen om tystnad och vara evigt tacksam. Ja, kanske är det dags nu.