Hurdan är hans värld? Onekligen varm,
alldeles för varm. Föräldralös? Bara tillfälligt, deras röster
finns bakom ryggen. Enahanda? Ja, den värld som passerar förbi är
skymd, där han sitter i sin bur av bilsäten.
Tillgänglig? Inte särskilt. Bältet
håller kroppen på plats och världen på avstånd. Inte mycket ryms
inom de korta armarnas räckhåll: en mjuk geting som lätt
försvinner ur synhåll, en napp som helst är i munnen.
Det finns någonting lojt eller
tålmodigt över benens rörelser. Mjuka förflyttningar och
vridningar, inga ryck eller sparkar. Han testar olika
konfigurationer, skapar rörelser i synfältet. Kanske är det för
hans uttråkade ögons skull som fötterna försiktigt gymnastiserar,
klättrar över bilstolskanten, pressar mot min arm.
Ja, en sådan uppmärksamhet får den
sällan. Just nu är min främmande hand en del av hans värld, en av
få saker som står till buds. Hans små fingrar greppar efter mina.
Drar in min hand inom synhåll, nyper tag i huden runt min armbåge.
Klöser den hårt som om han vet att just där bor ingen smärta.
Har han roligt? Ansiktet avslöjar
föga. Allt tycks vara i sin ordning, varken mer eller mindre. Det
vore nog fel att säga att han leker. Men de delar av världen som
står till buds blir till näring åt hans sinnens och musklers
aptit.
Vad pågår i hans huvud? Blicken är
vaken. I de vidöppna ögonens djup glittrar alla dessa nervceller
som söker kontakt och stimulans, som behöver ackumulera och släppa
ut sin energi medan de letar efter sin roll i hans kropp. Neuron som
bildar gäng, spontana grupperingar, som tvingar till sig tillfällig
kontroll över muskler i fingrar, nacke och ögon. Kammar hem sin
vinst i form av nya spännande retningar i hud och näthinna.
Det är ett digert arbete, ja
sannerligen ingen lek. Inte konstigt att vilan tar ut sin rätt med
jämna mellanrum, låter sömnens paralys sprida sitt lugn över all
denna upptäckarnit.
Jag tror att hans situation också är
min. Jag liksom backar fram i livet, med ryggen mot framtiden.
Blickar bakåt och åt sidan, försöker ana vart jag är på väg.
Håller mig sysselsatt medan jag är vaken.
Så rullar det på. Livet har lärt mig
hur saker känns och vad känslorna heter. Var gränserna går mellan
din värld och min. Vad som är fastspänt och vad som kan varieras.
Så har vardagen blivit min bur, vanorna mitt bilbälte. Det är en
trygg och acceptabel tillvaro, varken mer eller mindre.
Men ibland så händer något. En
rörelse i ögonvrån. En skärva av någonting bekant eller skuggan
av någonting främmande. Då greppar jag det okända i handen, drar
in det i synfältet. Känner dess form, nyper dess armbåge. Är det
här något nytt, eller har det lurat bakom hörnet hela tiden? Vill
jag bli dess vän?
Jag tror att ett sådant möte är på
gång. Jag anar siluetten av otänkta tankar, skuggan av ohörda
röster, doften av oskrivna ord. Känner hur någonting vaknar,
ställer yrvakna frågor, nafsar sinnena.
Hans ögonlock vilar tungt, sovande
håller han mitt finger. En ruta vevas ner. Syret fyller våra
lungor.