I den tystaste timmen
skimrar du i dörrspringan, bränner hål i våra lakan. Råder oss
att somna om, ty gryningen vill du ha för dig själv. Snart stiger
våra kroppar långsamt, över klippor och in i kök, deras väggar
aldrig så bländande vita. Nu är vi ensamma i en ljudlös värld
som väntar på att vakna. Här värmer du den hy som funnit svalka i
drömmen.
I den ljusaste timmen
drar du upp oss på berget. Vilar våra kroppar, stänger våra ögon.
Klibbar gräs mot rygg. Snart pekar horisonten i din riktning. Ditt
ljus blir en fjäder i skyn. Tusen tunna linjer från skogens rand
till ditt gömställe i molnen. Du räfflar atmosfären till ett
draperi som svajar lätt i vinden. Nu är himlen din scen, svalorna
din publik. Nu ljuder toner av strålar som tänds och släcks.
Flerstämmiga ackord uppspända i tiden. Flätade som trådar,
dirigerade av molnens partitur. Så tystnar musiken i skenets
bländande kraft, och himlen är åter slät som sjön i natten.
I den sköraste timmen
leder du ut oss mot fältet. Du glimmar rött i fönstren, skymtar
bakom varje hörn. Vi följer grusvägen, låsta i din blick. Snart
vibrerar din himmel av ögonblickets flykt. Av färgerna du skiktat
omkring dig, av molnen som flyter i din frusna eld. Nu sveper
horisonten sin slöja över din siluett. Nu ringlar glödande
silkestråd en gräns mellan våra världar.