Idag tar jag farväl. Kanske har vi
setts för sista gången.
En efter en lämnar vi dig, men du
lämnar aldrig oss.
Du har jag gjort mig till den jag är.
Din skog lärde mig försvinna, gå vilse, hitta hem på egen hand.
Dina blonda barn lärde mig vara annorlunda.
Dina asfaltsstråk band ihop vår
släkt, våra generationer. Ringlade sig mellan radhusen, förbi
grusplanen och parkeringen och de gula spetsiga bostadshusen som
sträckte sig mot skyn. Här strosade jag med de hitflugna kusinerna,
från ciotka och wujek till
babcia och dziadzia och tillbaks igen, fotbollen
studsandes mot våra lår: ahad steim shalosh fyra fem sex
siedem osiem dziewięć...
Dina vändplatser bildade en
asfaltsarkipelag av öar, förbundna av milt sluttande farleder. Här,
mellan de rundade trottoarkanterna, lät du oss skapa våra egna
världar. Här ställde vi upp våra hockeymål, drog våra linjer av
sand, spelade vår Wimbledon-final. Här studsade vi bollar mot den
svarta räfflade träväggen, lockade fram den ”arga gubben” ur
sitt hem.
Vore du alltid samma årstid, vore du
denna. Dess molnfria himmel, dess mjuka bris som svalkar skönt i
skuggan. Som skvallrar om grannens grillmiddag. Som försiktigt yr
askan som lagt sig över gammal skuld. Över leken med elden i skogen
bakom den branta backen. Vad snabbt den spred sig, om än lika snabbt
som vi sprang därifrån. Men skulden, den sprang ikapp oss.
Och nu gör den det igen, den följer
mig nerför backen där dagmammans barnbarn ramlade från cykeln och
slog sig blodig i ansiktet, trots att jag rådde henne att trampa
baklänges för att hejda farten. Innanför köksfönstret ser de
andra barnen mig stå och skämmas i regnet. Ett kallt och blött
straff.
Men låt oss inte stanna vid skammen.
Här, utanför barnmammans kök, rider jag på schäfern, mina
träskor dinglande vid hennes sidor. Hon bär aldrig någon annan på
sin rygg. På andra sidan staketet klipper pappa gräset, och saften
står på bordet. Förrådet vid trägrinden är svalt och doftar
flis. Här hänger våra spadar och racketar, här rullar våra
lufsiga tennisbollar på golvet. Här börjar och slutar våra
dagsäventyr.
Vore du bara en enda plats, vore du
passagen mot skogen, där radhusen tar slut och snåren tar vid. Fem
ynka trappsteg som skiljer hemma från borta, asfalten från
djungeln, tryggheten från äventyret. I första gläntan skymtar
klubbstugan där klasskamraten fyllde år och hennes mamma bjöd på
risotto ur papptallrikar. Där har vi ishallen med sitt svalkande
instängda syre, sitt kafé med inplastad nötcreme och utsikt över
rinken.
Och där, bortom ishallens baksida med
den smutsiga året-runt-snön, bortom det välklippta fotbollsgräset
där man inte får spela golf – nu kommer skammen tillbaka – där
börjar den riktiga skogen. Dess svampar som gömmer sig under
barren, dess mörker som sträcker sig åt alla håll, dess
sluttningar som värker i knäna. Men vad mer kan jag säga om skogen
som du inte redan vet?
Så låt oss återvända till
gräsmattornas och garagens och tvåvåningslängornas förlovade
land. Dess välvda trägrindar och fasader i rosa, gult, blått, ja
alla färger du kan tänka dig, och några till. Nu passerar jag
lekplatsen för kanske sista gången. I vändplatsens hörn, vid
vinbärsbuskarna, står gruslådan kvar. Där går en pojke och en
flicka med sin cykel, ta det lugnt i backen.
Nu blir babcia den siste av oss
att lämna dig. Så idag, på min väg till henne, förbinder din
asfalt våra generationer för sista gången. Snart följer jag
bilvägen som skiljer de jämna husnumren från de udda, ”den andra
sidan” från vår. Snart rullar jag in på grusvägen, men istället
för att ta vänster mot dammen och vassen och grodynglen så trampar
jag upp för kullen och försvinner tillbaka in i min nya värld.