En tydlig djup ton omgiven av svart,
mjukt brus. Konserten fortsätter i mitt huvud, det är samma malande
ton. En frekvens så låg att ingen röst kan härma den. Ett
onaturligt och mullrande dån som må höra hemma under motorvägens
asfalt. Eller vägg i vägg med maskinrummet ombord ett fartyg. Eller
längst fram vid scen i en rökfylld konsertlokal i Friedrichshain.
Men inte här, i ett sovande Mitte, i en nattstilla gästlägenhet
med stängda dörrar och fönster.
Jag tänker: Det går nog över. Nu
sover jag, det är säkert bättre imorgon.
Men tankens ljus drunknar snabbt i
ljudets mörker. Tinnitus har alltid skrämt mig. Jag har upplevt pip
i ena örat men aldrig detta. Kanske är det dags nu?
Jag tänker på deras siluetter i
dimman. De fåniga huvorna och gitarrerna riktade mot skyn. De
långsamma svepande armrörelserna. Ska jag ständigt behöva
påminnas om denna banala uppvisning i monoton maskulinitet? Ska
detta enfaldiga oljud bli det eviga soundtracket till mitt liv?
Jag som inte ens ville vara där. Som
kom dit mest för att höra förbandet. Som enbart stannade som
sällskap.
Varför backade jag inte undan
tidigare? Hur kunde jag låta den där tryckvågen från helvetet
förgifta mitt sinne?
Kanske var det den angenämt fladdrande
luften. Kittlingen i bröstkorgen som fick mig att le. Förvissningen
om öronpropparnas beskydd.
Jag ska aldrig mer vara till lags. Jag
ska aldrig mer utsätta mig för onödiga ljud. Jag ska aldrig mer
lita på små missilformade skumbitar som stoppas i hörselgången.
Sömn känns som en omöjlighet. Jag
tar tre valeriana och försöker läsa lite i sängen. Om det är
tabletterna, texten eller tröttheten som tynger ögonlocken vet jag
inte. När jag vaknar dånar det fortfarande.
Den oväntat goda sömnen fortsätter
natt efter natt, vecka efter vecka, medan dånet ersätts av olika
varianter av sus och pip. Långsamma, dissonanta sopranduetter i
stereo. Kanske tröttas hjärnan ut av alla dessa läten, kanske
finner den tillfällig frid i sömnen. Endast vid något enstaka
tillfälle är suset i vägen för insomnandet. Då skruvar jag på
radion och låter bruset mellan P1 och P2 dränka fantomtjutet.
Istället är det främst dagen som
störs. Biofilmer är plågsamt högljudda, teaterpjäser och
kafébesökare olidligt skrikiga. Alltid bär jag på proppar för
att skydda de ömmande trumhinnorna. Vid läsning knackar lätena
ständigt på dörren. Jag testar olika strategier: Att sätta på
musik. Att försöka ignorera dem. Att lyssna på dem en stund.
Under dessa veckor tänker jag ofta: Om
det här går över så kommer allt bli så enkelt. Lugnets oaser som
jag aldrig uppskattat tillräckligt kommer åter öppna sina portar
för mig, och jag kommer vara evigt tacksam och lycklig. Det känns
som ett löfte till mig själv: Dessa fromma drömmar ska jag minnas
om den rofyllda tystnaden någonsin återkommer.
Tystnaden – om den lär jag mig en
del. Att den inte är detsamma som frånvaron av ljud. Att den kan
vara en datorfläkt, ett hav utanför ett sovrumsfönster på glänt,
en vind genom träden, ett porlande varmvattenelement. Tystnaden är
en plats där demonsången bäddas in i bomullsmjuka ljudvågor.
För varje månad tänker jag allt
mindre på ljuden som egentligen inte finns, och som nu mest kommer
från höger. Kanske läker öronen, kanske vänjer hjärnan sig.
Läkarna vet inte. Hemma har jag två audiogram som visar min hörsels
svagheter med en månads avstånd emellan. Om man lägger
utskrifterna på varandra och håller dem mot fönstret, som läkaren
gjorde, kan man se en skillnad mellan kurvorna. En ”förbättring
inom felmarginalen”. Om det är den förbättringen som får mig
att tänka allt mindre på fantomsuset, och allt mer på livets
väsentligheter, vet jag inte.
Sex månader efter tryckvågschocken
har maskinbullret och diskantdialogerna ebbat ut i en stilla bris.
Subtilt närvarande, tyst som en skugga. Om jag lyssnar noga hör jag
den viska i mitt öra: Glöm inte löftet du gav dig själv, att
minnas drömmen om tystnad och vara evigt tacksam. Ja, kanske är det
dags nu.