Turbulens

Den normalt så tysta gatan kryllar av människor. Stånd med apelsiner och nötter. Lådor med aubergine, zucchini och spenat. Jag känner inte igen mig, platsen är förvandlad. I den trånga passagen mellan försäljarnas bord kryper gamlingar fram. De har inte bråttom. Tycks sakna färdriktning. Helt plötsligt stannar de upp och börjar plocka bland potatisarna. Greppar efter en påse. Ångrar sig. Att försöka tränga sig förbi är lönlöst. Framkomlighet och brådska är inte bjudna på denna gatufest. Här regerar noggrannhetens sävlighet.

Jag börjar tappa hoppet om att hinna fram i tid. Mina steg dämpas av gatans lugna rytm. En aldrig sinande ström av snarlika stånd. Grönsaker och nötter som upprepas i nya konstellationer. En labyrintisk sensation av överflöd och repetition, en hallucinatorisk kakofoni av färg och form. Och just när känslan av oändlighet börjar krypa i lungorna bryts förtrollningen. Den fräna doften av färsk fisk. Silverglänsande sardiner i rätlinjiga fält. Oändliga rader och kolumner av livlösa havsdjur på bäddar av is.

Och där, mellan fiskförsäljarnas bilar, skymtar hållplatsen, mitt mål. Men att hinna fram i tid känns plötsligt oviktigt. Mina steg mot stationen saknar övertygelse. Skylten annonserar avgång om sju minuter. Min blick dras mot tälten och stånden. Snart är jag tillbaka i vimlet igen. Sju minuters flykt. Sju minuters sensorisk turbulens.

Formationer

Det är en värld med smalt täcke och delad säng. Man vaknar med kalla ben. Man viker sina knän och stör den andres sömn.

Det är ett hem där golvet lutar och vatten samlas i hörn. Man sparar värme och tvål. Man letar rena ytor att placera sina nyduschade tår.

I korridoren uppstår en morgondans. Man är i vägen där man står. Man flyttas som en schackpjäs för att kroppar och kläder ska finna varandra.

Mycket bör undvikas: Grannkvarteren där barnen ropar saker som man inte förstår. Att lämna dörren olåst även när vi är hemma. Att prata eller skratta odiskret på kvällen så att grannarna störs. Ja, man hör när deras hund släpar omkring i taket, och mattens hosta låter illa.

Överallt skymtar gröna kullar i horisonten. Det är lätt att längta bort. Metron in till centrum är en himlafärd. Där nere rinner floden, korsad av en myriad av broar i metall och betong. Överallt dessa blockerade passager mot andra världar.

Ja, man sitter fast. I arbetet som måste slutföras. I lojaliteten och vårt delade mål. Det är en tolerabel tillvaro, upphöjd främst av löftet om dess hägrande slut.

När arbetsplatsen stänger för veckan så tittar solen fram och tåget bär oss till stranden. Vid glasskiosken står vår gemensamma vän med strut i hand och ett leende lika obekymrat som horisonten. Den som sträcker sig ändlöst åt alla håll, bruten blott av ett fåtal torn i fjärran.

Vi vandrar längs strandkanten i varierande formationer. Hon vill prata med alla, och alla med henne. I det bländande skenet tinar långsamt våra stela kroppar.

Vi roas av hundarnas enfaldiga jaktlycka. Åt att alla på stranden tycks promenera åt samma håll. Hur familjen där borta spelar boll, planlöst och anarkistiskt. Men är det verkligen en familj? Jo, det ser man på frisyrerna. Även åt den diskussionen går det att skratta.

I metron tillbaka sitter vi mitt emot varandra, pojkar och flickor med lek i sina blickar. Ögon som måste mötas när havet och träden döljs i tunneln. Listiga, frågande ögon. Snart är hon försvunnen och vi lämnas åt varandra igen. Åt tystnaden som alla våra timmar tillsammans har nött fram.

Ingenting hårt

Denna is saknar sin tid
Hur den en gång hängt samman
Rivs till fläckar och glider isär

Denna jord drömmer om ljus
Vilar under svart täcke av dy
Mjuknar av dimmornas sång

Här färdas en kropp
Mellan öar där sulor tar spjärn
Ritar slingrande ärr med sin väg


Denna brant skyddar sin höjd
Erbjuder inget stöd åt stegen
Blir till flod av grus och barr

Denna dag är ingenting hårt
Allt tappar sitt grepp och flyter
Glömmer sin färg och form

Här pyrde en eld
Gömde sin aska i vinden
Kvävdes av nattens filt

Kontakt

Hon berättar att det hände för två veckor sedan. Detaljerna minns jag inte. Kanske undvek hon dem, eller så fastnade orden inte i mitt sinne medan det försökte orientera sig, återfå sitt fokus.

Jag minns att hon sa att hon var ensam. Inte ville såra människorna runt omkring. Inte såg något annat val. Till slut lovade sig att åtminstone hålla ut tills sirenerna blommar.

Sedan dess går jag genom dimma, sitter fast i mötesrum långt hemifrån. Verkligheten ter sig färglös, konturlös, stum. Allt sker bakom ett plexiglas. Ibland rycker jag till när något slungas i min väg, när ord studsar mot glaset.

Jag gillar hotellrummets mörker, filtens tyngd. Jag gillar mumlet av människor som pratar till varandra, som inte söker min blick. Jag saknar mina nära, fantiserar om riktiga samtal, om verklighet.

Man visar skarpa bilder med rutor och pilar som sammanfattar allt som behöver vetas. Som ringar in, skapar säkerhet och kontroll. Det ser snyggt och prydligt ut. Det säger mig ingenting.

På tåget står vi i en klunga. Jag betraktar deras ansikten, nickningar, leenden. Undrar vad som finns där bakom. Frågar mig var alla gömmer sin rädsla och sin sorg.

Där utanför sträcker sig dimgrå vidder ut mot horisonten medan svärtade plåtfasader sveper förbi. Någonstans finns en oro för nya försök att göra slut på eländet. En skuld för att inte ha varit där. Ett behov av att inte vara ensam med allt detta.

Skulden - jag tror det är den som lurar i magen. Som inte riktigt ger sig till känna. Som drar sig undan såsom orden jag försöker minnas. Någonting om att det hade varit bra om vi hade haft mer kontakt. Mindre risk för drastiska beslut.

Mitt fönster på rummet vetter mot ett torg, där en aldrig sinande ström av cyklar sveper förbi runt den ridande statyn. På karmen vilar tekoppen, på elementet mina frusna tår. Här tinar slumrande minnen, här åkallas händelser som kan ge svar.

Det är som om någon placerat mig här, för att låta dessa fuktiga dagar långsamt silas genom min kropp.

Du gråaste av världar, snart skingrar du din dimma och leder ut mig. Snart släpper du fram bullret som hotar på andra sidan. Men jag ber dig: inred ett hörn i mitt sinne. Låt mig återvända hit. Låt mig krypa ner i ditt mörker, skyddas av ditt hårda glas.

Sila bort allt det onödiga, och låt mig se vad som därefter finns kvar.

Trä mot metall

Det är lite lugnare nu. Ingen vind hotar i träden. Ingen metall skakar oroligt.

Mina sneakers gör märken i snön. Jag tar in den kalla luften i lungorna, låter kylan och nattens alla ljud tina upp mitt sömndruckna sinne.

Här svävar en oro. Jag föreställer mig att balkongdörren går igen bakom mig och låser sig. Den kan den inte göra, det vet jag. Men tanken är svår att hindra.

Inga spår av människor, inga tända lägenheter. Det är timman innan den förste grannen vaknar, innan den förste hunden vill ut.

Jag stampar lätt i golvet, gungar balkongräcket försiktigt. Försöker provocera fram det där gäckande lätet som hållit mig vaken de senaste nätterna. Någonting som slår lätt mot någonting annat.

Två täta knackningar, ibland tre. Inte skrämmande, men tillräckligt naggande för att spräcka ytan på en lätt sömn.

Inte är det markisens vev som studsar mot fönstret. Det var längesen, och nu ligger veven snällt på marken. Ingen skugga behöver vevas fram inom överskådlig framtid. Inget regnskydd.

Jag ser mig om efter fritt hängande föremål. Kanske en hasp eller ett snöre med någonting hårt i ena änden. Jag petar på saker som står lutade mot räcket och teglet.

Ingenstans avslöjas några otryggheter. Mellan inga föremål råder öm balans, som kan sättas ur spel av vindens attacker. Ingenstans finns den fysiska oro vars lätt dunsande rytm ackompanjerar mina nätter.

Kanske kommer lätet inte härifrån. Kanske från en grannbalkong, bortom min aktionsradie. Det vore en sorts lättnad, då vore acceptansen ett enkelt val.

Så snuddar jag vid ena klappstolen igen, men från andra hållet den här gången. Genom min kropp strömmar ett milt rus av igenkänning. Jag petar igen. Ja.

Den ihopfällda stolen studsar några gånger med ryggen mot balkongräcket. En lagom lätt petning besvaras med två eller tre vaggningar. Trä mot metall. Det borde jag förstått.

Jag väntar på att vinden ska vakna till liv igen. På en chans att få se min hypotes valideras. Om jag vore vind, hur skulle jag angripa den här tingesten? I vad skulle jag ta tag? Kanske tvärbalken längst upp, den som oskyddad sticker upp ovanför balkongväggen?

Jag väntar, men stolen vilar tryggt mot sitt stöd. Dessa pulser som sveper mellan huskropparna, som sätter björkarna i gungning, som skakar min nattfrusna kropp. De tycks inte starka nog. Eller är det min närvaro som spökar? Som rubbar en känslig balans, tvingarna krafterna att ta andra vägar genom atmosfären?

Så låter jag otåligheten besegra vetenskapligheten. Jag lyfter upp stolen, försöker kila ner den mellan räcke och golv. Hittar en trygg vinkel, där sitter den bra. Ingenting sticker upp ovanför kanten, inga petningar rubbar harmonin.

Det börjar blåsa upp. Jag står kvar en stund, helt stilla. Försöker vara uppmärksam på eventuella motbevis. Börjar känna mig säker på min sak.

Och ändå, den där tvekan i magen. Känslan av utsatthet. Av att stå lutad i en skör balansakt. Av att när som helst kunna rubbas av minsta vindpust.

Den känslan följer mig tillbaka in i värmen.

Plåt

Det stilla morgonregnet är trösterikt. Svalkan fyller lägenheten med nattens fukt. På balkongräckets undersida klamrar sig dopparna fast och vägrar släppa taget.

Berget vilar under ett grått täcke. Där borta i väst spricker dagen upp i blå fläckar. Bräckliga vita moln är på väg någonstans. Det hänger en tvekan i luften, en avvaktande riktning.

Den här stunden vill jag stanna i tills den rinner undan av sig själv. Allt annat kan vänta.

Suget i magen. Tankarna kring gårdagen. Dagen som behöver fyllas med aktivitet. Inget av det där brådskar.

Knäna viker sig och vilar i måsarnas avlägsna sång, i grenarnas och lövens skonsamma brus. I det dova mullret av åska eller gryende trafik. Är det en container som landar lätt i fjärran, sprider sitt eko över älven?

Precis så vill jag börja den här dagen. En varsam landning.

En hård kropp som väntar på att föras iväg.

Gläntan

Du som tog vår sömn,
Låt din glänta förbli vår mötesplats
Härifrån tar vi oss vidare, till torg som aldrig vilar
Till fester som länkas ihop, kedjar fast sig i morgontimmen

Lys upp staden!
Ett månlandskap, kallt och blått i natten
Skenet visar vägen, följer oss hem från vår första dans
Kastar skuggor genom gardinen, över samtal som flyter tills dagen gryr

Jag minns månskenet:
Det sprider vakenhet omkring sig likt skärvat glas
Vrider kroppen i lakanet, lyfter den ur sängen
Kroppen är i vägen för andras närhet
Den vandrar utan sömn, agerar utan vila


Du som gav oss varandra,
Låt din glänta förblir en oas
Här hämtar vi kraft, kastar oss åter ut i natten

Lys upp vidderna!
Ett ökenlandskap, torrt och bränt av vinden
En lockande inbjudan smygs in i min hand
Men rädslan vrider mina tår i sanden

Jag minns ökenvinden:
Den sprider rotlöshet omkring sig likt spindlars väv
Nystar sina hägringar, binder fast mig vid min törst


Du som gav mig mina drömmar,
Här i din glänta griper dem mig åter
Härifrån tar jag mig vidare i minnets labyrinter

Lys upp gatorna!
Ett drömlandskap av fönster som blickar ut i natten
Där står vi i gränden, febern glänser i ögonen vår första stund
Febern för oss samman, men längtan stannar vid min hemliga gräns

Jag ser skuggbilder:
De sprider skärvor omkring sig likt lyktor som svajar i vinden
Spillror av olevda drömmar som skymtar bakom varje hörn